Meny
 

Konstnären berättar – Alina Chaiderov

Konstnären Alina Chaiderovs konstverk med titeln Ut i Redbergsparken

"UT", Alina Chaiderov. Foto: konstnären

Alina Chaiderov, "Ut", skulptur, Redbergsparken, 2016. Foto: © Alina Chaiderov, 2017

Det platsspecifika konstverket Ut av konstnären Alina Chaiderov installerades i Redbergsparken under senhösten 2016. Verket uppfördes efter att Göteborg Konst 2015 fick i uppdrag av Park- och Naturförvaltningen att ta fram ett konstverk i samband med upprustningen av parken. Tanken var att genom en offentlig gestaltning markera och aktivera utsiktsplatsen samt att skapa en målpunkt i parken.

Ett konstverk som uppförs i det offentliga rummet möter betraktaren i sin vardag, i ett sammanhang där en konstupplevelse bara är en bland andra upplevelser. Ett möte som ofta påverkar betraktaren, väcker frågor och nyfikenhet. Vad är det jag ser? Vad var konstnärens intention? Varför är konstverket placerat här? Vem har bestämt att verket ska stå här?

För att öppna upp tolkningen och låta konstnären berätta om sina tankar bakom konstverket brukar Göteborg Konst publicera ett kort samtal. Konstnären Alina Chaiderov har valt att tillsammans med skribenten Frida Sandström skriva en fördjupande text med en poetisk ingång.

"UT", Alina Chaiderov. Foto: konstnären

Alina Chaiderov, "Ut", skulptur, Redbergsparken, 2016. Foto: © Alina Chaiderov, 2017

Ett samtal mellan Alina Chaiderov och Frida Sandström inifrån Alina Chaiderovs praktik och skulpturen Ut

Redbergsparken. Den utdömda gasklockan vid Drömmarnas kaj visslar fram sitt nederlag. Horisonten öppnar himlen och över berget öppnar sig buren, trädkronan. Där borta bor människorna, de som är oss nära. Här uppe glömmer vi våra möten. Kommer du ihåg en tid då du inte kunde tala? 

Det är inte en dröm, men ett möjligt minne som jag ännu inte kommer ihåg. Vi lyssnar där inifrån, hör metallen oxidera. Stång för stång, vi räknar.

Tiden går. Materialet är funnet, men så är även jag. Härinne sammanfaller kropp och tanke, men istället för separation, låt oss tala om att i beröringen också ge en form. Det är ingen minimalism och det handlar inte om betraktaren. Istället är det fruktansvärt expansivt, fast inte just där där du begär en form. Genom relationen till sin egen kropp möter en människa också andra former och massor. Hon har varit i rörelse, och så har även metallen, jordskorpan, du som besökare. Ofrånkomligen placeras handlingarna i en historisk kontext. Det är ett samarbete mellan minnen.

Ut är en bur, men den är också ett fragment; en allegorisk klaustrofobi där passagen forcerar ett deltagande. Men rörelsen är ingen förflyttning, den sker mellan föremål. Tanken kan springa iväg så att omkringvarande föremål nästan stör. Så fortsätter vi: vi stör varandra. Därför är det inte Ut i sig som är interaktiv, men de förhållanden som den är underkastad. Nu är den öppen, men i ett annat sammanhang vore den stängd.

Ut växer upp i sitt eget rum liksom trädet sträcker sina rötter över bergets skalp. Det går att gå genom Ut. Men mineralen knyter fast ditt minne med sitt samman. Rått smälter samman med rått  och ett beroende etableras, ett tvång liksom den känsla som inte försvinner i drömmens postumt vakna tillstånd. Det är en legering mellan föreställningar, en förvrängning av det som nu är. Ibland en chock av oförberedda gester som uppkommer i spänningarna mellan subjekt, material och individuella aktioner. Så korrumperas det personliga arkivet och det generella kopplas om: kontaminerar sina deltagare, distribuerar det sjuka. Funktionen blir en ny, fast med kvarvarande hänvisningar till latenta alternativ. Vad skulle det här kunna vara? Materialen upprätthåller nu varandra, de är starka. Erfarenheten är ingens egen och tårtbitarna i rotationsburen placerar den passerande både framför och bakom stålkonsruktionen. Nuet är ett material att komma ihåg. När vi samlas möts vi. Det nya är välkänt för handen.

Vad innebär det att lyfta en telefon? Att avvakta närhet genom avstånd och i väntan höra sin egen röst. Vi kommer inte närmre varandra. Så lyder den en somatiska förståelsen av det posthumana: en brusten allians varpå situationen härskar. Nu. Det som vi kallar för vår verklighet. Nu, som här föreslås som en metod. Låt oss därför inte avvika, låt oss stanna här. Utan att tränga oss igenom eller töja ut. I våra respektive komponenter av den gemensamma, objektiva verkligheten är vi varandra ständigt frånskilda. Där finns inga synonymer: det som inte går att sätta ord på kan inte undervärderas, fortlevas. Men det går vidare, sig själv till trots. Motståndets komponenter omger och formar: multitudens individualitet står i ständigt beroende till sin omgivning.

På en offentlig tennisbana samlas människors steg i asfalt och gummi. Förflyttningar ger efterlämningar där människa och skulptur delar installationens funktion: erfarenheten. På så vis spelar repetitionen en särskild roll. Liksom koreografer ofta resonerar är varje upprepad rörelse en ny. Dit in bjuds besökaren att transformeras. Inte att gå ut, och heller inte att fullt släppas in. Ändå fortsätter vi att kliva, över och över igen. Varje gång ritas ännu en tröskel. Möjligheter som cementeras i det potentiella. Något som skulle kunna vara. Och där står vi. Hur kliver du? Vi uttalar ordet, formar det ut genom våra läppar, och bekräftar vår ståndpunkt. Du är den som talar där du står.

Och vi låter oss påverkas, men i vad för värld? Frågan ställs när ordet formas av läpparna. Vi vistas i öppna relationer, där materia skrivs i tid och i minne. Så räknas just tiden, liksom vår närhet till varandra. Ofta sluter vi oss samman, men i kombinationerna öppnas relationer och däri kan jag röra mig fritt. Samtidigt stängs en dörr bakom vilken jag kan släppa kontrollen, umgås nära materialen och ge dem tillbaka till dem själva. Taktilitet är tanke, men bortom beröring växer avståndet. När vi rör varandra kommer vi nära världen.

Minnet är därför inte singulärt, men ett samtal mellan flera. Det är i den fysiska formen som berättelsen fortgår. Ibland är det en hård konfrontation, att med ansiktet möta det som pågår. Ett ansikte som skulle kunna slutas, vägra lyssnande och rikta ögonen inåt. Men flera formers korrespondens kräver rörelse. Nästa varv är alltid nytt. Så, istället för att bearbeta erfarenhet lämnas materialet att överraska sig själv. Då blir det okända det mest kända och konfrontationen med verkligheten sker i formationen av en annan.

För, även om materialet står still och även om också du står still, finns en potential till rörelse. Lager på lager samlas tider. Subjektiva perspektiv korsas i en prisma av betraktelser. Där är alla besökare. Så är jaget länken till det allmängiltiga. Där blir det subjektiva gemensamt.

I denna korsväg står verken självständiga och den mänskliga tankevärlden måste omformuleras för att bestå. Det är en bild som sätts på spel: din egen. Låt oss därför kliva in i Ut, vars metallkonstruktion inte växer från men med gräset. Rostfritt stål kan inte dö, men du som lämnar kan välja vilket håll som är ut. Fast Ut står kvar, med var människas fot som fundamentet och med den obestämda passagen som dess riktning. Det är en bur för den fria formen.

Alina Chaiderov och Frida Sandström