Martin Formgren berättar om sin utställning på parkeringshuset Snipan

 

Konstnären Martin Formgren. Foto: Markus Andersson
Konstnär Martin Formgren. Foto: Markus Andersson

Konstnären Martin Formgren är just nu aktuell med utställningen Albedo på fasaden till parkeringshuset Snipan på Första Långgatan.

Utställningen är en temporär konstnärlig gestaltning inom ramen för stadens 1%-regel och är ett samarbete mellan konstnären, Parkeringsbolaget och Göteborg Konst. Göteborg Konst ställer här några frågor till Formgren om gestaltningsuppdraget och hans konstnärliga arbete.

1. Vem är konstnären Martin Formgren?

Jag är utbildad på Valand, Umeå Konsthögskola och Akademie der bildenden Künste i Wien och jag arbetar i en målerisk tradition där bildens autonomi står i centrum. Min process rör sig mellan det idébaserade och det intuitivt poetiska och belyser ofta bildkomponenternas/materialets språkliga kvalitéer. Mitt bildspråk omfattar målerisk abstraktion, fotobaserade bilder, repetitiva mönster och kemiska processer.

2. Vad är din relation till platsen eller området Masthugget?

För mig är det en livfull, föränderlig plats som har en viss puls och vitalitet som uppstår i mötet mellan gammalt och nytt. Det finns något tillåtande i hur det gamla och slitna existerar sida vid sida med det som är nytt och välpolerat. Där finns också något typiskt göteborgskt med närheten till hamninloppet, Masthugget och långgatorna. Den är också genom Kommersens fasader en synlig plats för graffiti och street art i Göteborg, vilket bidrar till vad jag upplever är en öppen och kreativ miljö. När jag fick uppdraget hade jag redan börjat arbeta med de här bilderna som var inspirerade av gatuhörnens alkemi/ stadens föränderlighet, så det var ett självklart val för mig att jag skulle visa dem.

3. Detta är din första offentliga gestaltning utomhus. Hur har dina tankar gått kring uppdraget?

Det jag tycker är spännande är själva formen för detta uppdrag. Det är inte en permanent offentlig utsmyckning som måste passa in i stadsmiljön på massa olika sätt och fungera långsiktigt med stadsplanering och så vidare, så jag känner att jag vågar ta ut svängarna lite mer. Samtidigt känner jag en större respekt gentemot de betraktare som passerar här varje dag i sin vardag och inte har valt att gå och se på konst som till exempel galleribesökare har. Det är inte bara min konst som exponeras för de förbipasserande, utan de exponeras även för min konst.

Jag arbetar aldrig med tanke på någon mottagare/betraktare när verken kommer till, däremot har jag i det här uppdraget försökt att vara mer generös och tydlig vad det gäller själva presentationen. Med en van konstpublik finns det någon sorts tyst överenskommelse angående referenser och vilket håll man eventuellt sparkar åt. Och i gallerivärlden med alla konstruerade värden har jag ofta rent instinktivt jobbat med ett visst mått respektlöshet eller försökt att utmana konservativa regler kring presentation och dylikt.

4. Med Albedo har du arbetat i en collageteknik med flera lager av fotografiska bilder, måleri och digital bildbehandling. Kan du vägleda oss genom din bildskapande process?

Den här metoden är relativt ny för mig, så den har inga tydliga tekniska avgränsningar eller konceptuella principer utarbetade omkring sig. Jag börjar med den fotografiska bilden där processen är en del av vardagen, jag tar bilder när jag rör mig ute i staden, när jag går ut med hunden, när jag lämnar min dotter på dagis.
Jag upplever ofta att mina foton har mer med måleri att göra än med fotografi, men jag vet inte om det upplevs så av en utomstående betraktare. Ofta är det en viss känsla i en gatumiljö eller ett speciellt objekt i en gatumiljö jag fastnar för. Ganska ofta förekommer tags eller delar av graffitimålningar i mina foton, jag har själv ingen bakgrund inom graffiti och är inte så intresserad av det konstnärligt, däremot tycker jag om det på gatan som ett uttryck för revolt i det offentliga rummet.

Ibland fotar jag spårvagnar där de har försökt att tvätta bort graffitimålningar som har målats ovanpå reklamskyltarna på utsidan av vagnen, när de tvättar försvinner reklambilden/texten också. Kvar blir en urblekt spökbild med delar av graffitin och delar av reklamen i ett dimmigt dis. Förutom att dessa bilder ibland med slumpens hjälp kan ha måleriska kvalitéer som för tankarna till Cy Twombly eller William Turner kan de också kännas som en sorts postapokalyptiska visioner av resterna efter både kapitalism och motstånd. Sådant inspirerar mig.

Vissa av mina foton arbetar jag vidare med digitalt, jag sätter ihop flera bilder (ofta av samma motiv) till enkla collage där det sker en förändring med rumsligheten/formen. Sedan printar jag ut bilderna i svartvitt på fotopapper. Jag tejpar upp printarna på träskivor i min ateljé och börjar sedan arbeta på dem med färg, lösningsmedel, sprejfärg, färgbortagningsmedel, värmepistol mm. För mig är det viktigt att själva fotot på papper blir ett fysiskt material som jag kan gå in i rumsligt och stöka runt med.

5. I alkemin betyder albedo ”den vita fasen”.  Kan du berätta lite om ditt intresse för alkemiska processer och hur det gett sig till uttryck i din konst?

Jag började intressera mig för alkemi runt 2008, då hade jag börjat experimentera med olika kemiska reaktioner i färgen i min måleriska process. 2009 gjorde jag en serie om tre stora målningar i svart, vitt och mörkt blått på ogrunderad linneduk i denna teknik. Den serien hade titeln Nigredo och visades bland annat på Göteborgs Konsthall och i utställningen ”Nordic Delight” på Svenska Institutet i Paris. Nigredo är den svarta fasen inom alkemin och kännetecknas av kaos, krig och sönderfall.

De kemiska reaktionerna är sedan dess något som kommer och går i min måleriprocess, jag har försökt att vara sparsam med dem så de behåller sin laddning för mig och inte blir någon sorts gimmick. Mitt intresse för alkemi hade tidigare ett mer Strindbergskt perspektiv, det vill säga att den som tillägnar sig dess läror skulle gå igenom samma förgyllningsprocess på ett spirituellt plan som metallen gör på det fysiska. Nu handlar det mer om det symboliska i hur en som människa kan skapa nya värden genom att skärpa sitt seende och öka sin sensibilitet inför små förändringar. Jag hade en lärare i måleri som sa; ­­ ­­– ”Allt som ägnas uppmärksamhet förändras.” Detta kan ju låta självklart och nästan banalt, men för mig har de orden blivit nyckeln till en insikt som börjar någonstans där ord slutar.