Meny
 

Aktuellt

  1. UT MED KONSTEN!

    Omslagsbild_3

     

    6 – 20 september 2017 visades utställningen Ut med konsten! på Stadsbiblioteket för att uppmärksamma att det är 70 år sedan Göteborgs Stad började köpa in konstverk för att placeras ut och visas på kommunala arbetsplatser. Samlingen består idag av närmare nio tusen konstverk som speglar Göteborgs konstscen från 1940-talet fram tills idag. Genom samlingen får allmänhet och personal en möjlighet att möta konst i sin vardag. I utställningen visades ett urval av konstverk ur samlingen.

     

    Invigning

    Foto. Kulturnämndens ordförande Mariya Voyvodova inviger utställningen

    Utställningen öppnades med vernissage den 6 september 2017 kl. 14:00. Kulturnämndens ordförande Mariya Voyvodova invigde utställningen.
    Utställningen besöktes av totalt 2300 personer.

    Publikation

    Foto på publikationen Ut med konsten

    I samband med öppningen av utställningen lanserades en publikation, i vilken skribenter och poeter fått i uppdrag att fritt reflektera och associera kring ett konstverk ur samlingen. Tanken är att betona det subjektiva mötet med konsten och visa vad det kan innebära att tolka och associera kring konst. Det finns inget rätt eller fel. Hur ett konstverk tolkas påverkas av i hög grad av betraktarens tidigare erfarenheter, den rådande sinnesstämningen och det sammanhang det visas i.

    Publikationen inleds med ett förord av Kulturnämndens ordförande Mariya Voyvodova samt tre personliga essäer av Björn Fredlund, Henriette Ousbäck och Stina Oscarson.

    Texter om konstverk av:
    Helena Eriksson om Fernand Léger, Jenny Wrangborg om Brita Larson, Sara Hallström om Olle Baertling, Felicia Mulinari om Kumi Sugai, Mauritz Tistelö om Ida Isakson-Sillén, Göran Dahlberg om Thea Ekström, Fanna Ndow Norrby om John Wipp, UKON om Lenke Rothman, Jörgen Lind om Torbjörn Nolkrantz, Clemens Altgård om Kerstin Olsson, Johannes Heldén om Helene Billgren, Khasayar Naderehvandi om Jarl Hammarberg, Ann-Marie Tung Hermelin om Sue Huang, Fernando Sanchez och Pascual Sisto, Gro Dahle om Torsten Hylander och László Sall om Christina Reenberg Jensen

    Introduktionsfilm

    Här kan du se en introduktionsfilm (länk till Vimeo) som ger en inblick i hur konsten placeras ut och visas i offentliga rum. Filmen visades under utställningen på Stadsbiblioteket. Filmen finns nu även textad på svenska och engelska – Länk till svensktextad version av filmen ”Ut med konsten”. – Link to the film ”Get Art Out!” with english subtitles (Vimeo).

    I utställningen visades konstverk av följande konstnärer

    Kaja Bentzel, Endre Nemes, Marianne Taube, Fernand Léger, Folmer Bendtsen, Einar Christiansson, Brita Larson, Pudlo Pudlat, Leif Ericson, Börge Hovedskou, Joe Tilson, Jan Stenvinkel, Kumi Sugai, Poul Agger, Ida Isakson-Sillén, Uno Vallman, Lenke Rothman, Carl Otto Hultén, Thord Lager, Olle Baertling, Thea Ektröm, Arthur Olafsson, Sten Eklund, Lena Cronqvist, Åke Nordström, John Wipp, Mona Johansson, Holger Bäckström och Bo Ljungberg, Synnöve Beskow, Monica Ekström, Pia Carlsson och Marina Kylberg, Gavin Jantjes, Torbjörn Nolkrantz, Kerstin Olsson, Leif Elggren, Helene Billgren, Margareta Renberg, Roland Persson, Roger Risberg, Leslie Johnson, Maria Miesenberger, Berit Lindfelt, Petra Holm, Olle Schmidt, Monica Englund, Kai Rennes, Gerd Brox Simonsen, Karin Elmgren, Nina Bondeson, Klara Kristalova, Annika Svenbro, Michael Johansson, Stina Östberg, Jarl Hammarberg, Charlotte Walentin, Sue Huang, Pascual Sisto och Fernando Sanchez, Torsten Hylander, Elisabeth Eriksson, Anna Carlson, Christina Reenberg Jensen, Maurits Ylitalo, Sara Lännerström, Klas Eriksson, Jenny Rosberg, Anna Persson, Urban Höglund, Gabriele Basch, Sissi Westerberg, Björn Hellström, Hanne Mago Wiklund

    För frågor kring utställningen

    Angelica Olsson, intendent, angelica.olsson@kultur.goteborg.se, 031-368 32 61

    Foto utställning Ut med konsten

    Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2017
    
    
  2. Konstnären Sara Nilsson gestaltar Lorensbergsparken

    © Sara Nilsson, "Strong individual"

    © Sara Nilsson, "Strong individual". Foto: Konstnären

    Runt knuten från Kungsportsavenys kommersiella myller, inklämt mellan Stadsbiblioteket och Elite Park Avenue hotell, ligger det lugna och gröna andningshålet Lorensbergsparken. Park- och naturförvaltningen har arbetat med att rusta upp parken och anlagt nya grusvägar, planteringar och sittbänkar. Med utgångspunkten att tillföra fantasi och lekfullhet till platsen har konstnären Sara Nilsson tilldelats uppdraget att göra en konstnärlig gestaltning i ögonhöjd för Lorensbergsparken.  Konstverket, som ska stå klart i februari 2018, består av tre skulpturer som vart och ett rymmer en berättelse kopplat till parkens brokiga historia. Nilsson hoppas att konstverken ska väcka parkbesökarnas nyfikenhet, oavsett ålder.

    Sara Nilsson gör skulpturer och målningar där det återkommande motivet är seriefigursliknande människor med onaturliga proportioner, där lemmar blivit utdragna och ögonen förstorade. Figurerna är oftast placerade i ett naturlandskap och signalerar, trots passiva kroppsställningar och milda uttryck, en inre styrka och beslutsamhet. Färgpaletten går i pastelltoner. Vilken ålder dessa figurer har och vilken tidsperiod de befinner sig i är svårare att fastställa, de är på så vis gränsöverskridande och fria. Nilssons bildvärd är unik och omedelbart igenkänningsbar.

    © Sara Nilsson, "Nybyggaren"

    © Sara Nilsson, "Nybyggaren". Foto: Konstnären

    Sara Nilsson (född 1978) är uppvuxen i Torsby men bor och arbetar numera i Olsäter. Hon startade sin konstutbildning på KV Konstskola och Göteborgs konstskola, för att senare studera vidare på Konstfack där hon 2007 tog sin Masterexamen. Sedan examen har Nilsson ställt ut regelbudet på Galleri Thomassen i Göteborg och gjort illustrationsuppdrag för bland annat Mikkeller öl. I höst ställer hon ut på Nahcotta Gallery i Portsmouth, USA, och Konstfrämjandet i Värmland.

    Mer om Sara Nilsson hittar du här: www.saranilsson.com
    Instagram:
    @saranilssonart

  3. Éva Mag gör gestaltning till idrottshall på Lindholmen

    © Éva Mag /Bildupphovsrätt 2017

    Foto:© Éva Mag, "Standup", 2014

    I sin konstnärliga praktik arbetar Éva Mag med den föränderliga kroppen som material för att undersöka fysiska och mentala tillstånd. Kroppen är i ständig rörelse, invändigt liksom utvändigt. Mag menar att det i rörelsen alltid finns en inneboende potential om att våga ta plats och hävda sitt existensberättigande. Genom dans, performance och skulpturala objekt i textil, lera och metall, skapar Mag omfattande rumsliga installationer utifrån ”drivkraften att undersöka och förstå vad som krävs för att kunna ställa sig på egna ben och bli en självständig och ansvarsfull människa.”

    På uppdrag av Älvstranden kommer Mag att göra en konstnärlig gestaltning till innerväggarna i Santoshallen, en ny idrottshall på Lindholmen som kommer användas av barn och unga från närliggande grund- och gymnasieskolor. Den konstnärliga idén, som presenterades i det vinnande skissförslaget, är att ”gestalta barns sociala utveckling med jaget först, vidare till du, för att slutligen omfatta ett vi.”

    Installationen av konstverket på plats i Santoshallen är planerad till februari/mars 2018.

    Konstnären Éva Mag (född 1979) bor och är verksam i Stockholm. Hon tog sin masterexamen från Kungliga konsthögskolan 2015 och har sedan dess haft ett flertal separatutställningar samt medverkat i en rad grupputställningar. I sommar är hon aktuell med verket Hinder som är del av grupputställningen Sculpture Motion på Wanås Konst. Tidigare utställningar under 2017 inkluderar Man ska vara snäll mot sig själv på Haninge Konsthall och Att göra kropp på Art Lab Gnesta.

    Mer om Éva Mag hittar du här:

    http://evamag.se/

    Om utställningen Att göra kropp på Art Lab Gnesta

    https://youtu.be/Z6b9HICz-g4

    Intervju i SVERIGE! om arbetet med verket Hinder för utställningen Sculpture Motion på Wanås Konst. Startar ca 3 min in programmet.

    https://www.svtplay.se/video/13563533/sverige/sverige-sasong-14-avsnitt-17?start=auto&tab=senaste

    © Éva Mag /Bildupphovsrätt 2017

    Foto:© Éva Mag, "Arkiv#8", 2015
  4. Konstnären berättar

    Mandana Moghaddam berättar om sin konstnärliga gestaltning i trapphuset på Bergsgårdsskolan i Hjällbo

     

    Foto föreställande konstnären Mandana Moghaddam. Foto: Angelica Olsson

    Konstnären Mandana Moghaddam har genom medel från Per och Alma Olssons grundskolefond genomfört en konstnärlig gestaltning för Bergsgårdsskolan i Hjällbo. Konstverket består av tre objekt, klädda i mosaik av spegelglas, som placerats på hög höjd i trapphuset vid entrén. Vid en första anblick påminner de om två moln och ett upp och nedvänt nyckelhål. Verket är en del ur serien Underlandet. Göteborg Konst ber här Mandana att dela med sig av sina tankar kring konstverket och om att arbeta konstnärligt i offentliga miljöer.

    Vem är konstnären Mandana Moghaddam?
    Jag är en iransk-svensk konstnär som arbetar med samtidskonst. Mina verk har bland annat visats under den 51:a Venedigbiennalen (2005).

    Jag föddes i Teheran 1962. När jag var 17 år utropades Iran till en islamistisk republik genom en revolution som senare ledde till att min far avrättades. Under mina tonår och som ung vuxen var Teheran ofta en hård och fientlig stad att leva i, speciellt under kriget mellan Iran-Irak (1980-88). På grund av den iranska revolutionen och situationen i landet, tvingades jag fly. Till slut beviljades jag asyl i Göteborg, där jag fortfarande är verksam idag.

    Ditt konstverk är en del i serien Underlandet som du arbetat med under en längre tid. Kan du berätta om dina tankar kring serien?
    Formerna är skissade för hand och är fritt inspirerad av Alice i Underlandet. I var och en av de små spegelbitar som ytan är byggd av, kan man se sig själv eller en hel värld. Man ser en reflektion av en värld man känner igen eller upptäcker en annan, en okänd värld, en värld att dras in i, gå vilse i och komma ut ur.

    Tekniken påminner väldigt mycket om mosaik, där man bygger en bild med hjälp av små bitar. Men i det här fallet är det inte någon bild som jag gestaltar, utan en yta som ger möjlighet för många olika bilder att möta den skimrande formen. Formen på objekten är lekfulla, som hålet som man vill kika in genom, som väcker en nyfikenhet som påminner om att kika in i ett nyckelhål.

    Ayeneh Kari kallas konsten att dekorera med spegelglas i små bitar. Tekniken skapades i Iran för ca 300 år sedan. Interiörerna i vackra palats, heliga gravar och moskéer är ofta dekorerade med den här tekniken.

    Foto föreställande konstnären Mandana Moghaddam. Foto: Angelica Olsson

    Under de senaste åren har du arbetat med många konstnärliga gestaltningar i offentliga miljöer. Hur har det påverkat din konstnärliga process? Tänker du på de som kommer att möta verket?
    Ja, självklart tänker jag alltid på hur verket ska upplevas och hur det kommuniceras. Speciellt för permanenta verk på offentliga platser är det viktig att utgå ifrån de specifika omständigheter där verket ska visas. Det kan handla om att verket ska hålla oavsett väderförhållanden eller andra omständigheter.

    Vilka är drivkrafterna i ditt skapande? Vilka teman och influenser har varit tongivande?
    Genom mitt arbete försöker jag att förstå livet, för att inte glömma. Det är ett sätt för mig att kommunicera och genom mina egna upplevelser och erfarenheter kunna ställa frågor. Mina verk utgår ofta från teman som kommunikation, utanförskap och genus.

    Foto föreställande konstnären Mandana Moghaddam. Foto: Angelica Olsson

    Vad arbetar du med just nu?
    Jag är just nu aktuell med videoverket The Silence, som premiärvisades på Göteborgs Internationella Filmfestival och som parallellt också visas som en installation på Konstnärshuset i Stockholm. Utöver det, arbetar jag med två nya videoverk och skissar på en större utställning med verk ur serien Underlandet.

    Konstnärens hemsida

    Foto: Angelica Olsson
  5. Tillkomsten av ”Kopparmärra” – Karl den IXs ryttarstaty

    Onsdagen den 7 september 1904 invigdes Karl den IXs ryttarstaty av den då 75-årige kung Oscar II.

    Kungsportsplatsen var fylld av folk och tak och fönster i de kringliggande husen var fyllda av människor som ville få en bra utsiktsplats.

    Foto från invigningen av Karl IXs ryttarstaty i Göteborg, 1904

    Foto: Aron Jonasson

    På bilden ovan ser vi ryttarstatyn vid sin första placering, ungefär 10 meter från sin nuvarande plats. Flytten inleddes i december 1935 och den 5 mars 1936 var arbetet klart. Anledningen till flytten var att statyn hindrade trafiken på Östra Hamngatan. En proteststorm mot flytten bedrevs i Handelstidningen och i en motion i stadsfullmäktige försökte flera av dess medlemmar få flytten upphävd, men den röstades till slut igenom med 40 röster mot 15.

    I samband med flytten vändes också statyn i västlig riktning.

    Foto från invigningen av Karl IXs ryttarstaty i Göteborg, 1904

    Foto: Aron Jonasson, "Kung Oscar den II vid invigningen"

    I sitt invigningstal sa kungen: ”Och dock bör det aldrig förgätas, att Karl den nionde med klokhet, kraft och ihärdighet, om och stundom enligt vår samtids begrepp med öfverdrifvet hård hand, värnade om fadrens och förberedde sonens värk.

    Lite kul att i kungens tal läsa den inlindade kritik mot Karl IX (1550-1611) som av flera ansågs varit ”en tyrann och våldsverkare”. Bland annat skrev författaren Ingvar Andersson i sin ”Sveriges historia” från 1943; ”..en monark, vars hänsynslösa och effektiva agitation utmärktes av en blandning av bitskt människoförakt och fördomsfritt människobegagnade”. Ingen smickrande beskrivning precis.

    Bakgrund

    Ett initiativ från överstelöjtnanten Albert Jacobsson, runt sekelskiftet 1800-1900, som ansåg att Karl den IX var värd stå staty i staden som han grundat. Jacobsson började med att resa till Stockholm där han tog kontakt med professor John Börjeson vid Konstakademin som lovade att utföra en skiss för detta eventuella uppdrag. Den ursprungliga tanken var att Börjeson skulle utföra en enklare och mindre så kallad ”fotstaty” av Karl IX iförd sin personliga rustning (som för övrigt utförts av den italienske skulptören och gravören Benevenuto Cellini).

    Efter en tid skrev dock Börjeson till Jacobsson och frågade om han inte även kunde få skissa på en ryttarstaty, vilket Jacobsson tyckte var en bra idé.
    Bägge skissförslagen ställdes ut och visades på Valands konstskola. Dock var det en väsentlig skillnad i kostnaden för de två förslagen. ”Fotstatyn” beräknades till att kosta 4 500:-, medan kostnaden för ryttarstatyn var beräknad till 100 000:-.

    Skissförslag av John Börjeson

    Skissförslagen från John Börjeson till ryttarstaty och fotstaty.

    Albert Jacobsson med flera tyckte när man sett skisserna att ryttarstatyn bättre stämde överens med den gängse bilden av Karl den IX och ville därför försöka förverkliga den bra mycket dyrare idén. Många var skeptiska till att Jacobsson skulle lyckas få ihop en såpass stor summa pengar, men han tilläts starta en insamling. Efter tre månader hade Jacobsson lyckats få ihop 72 000:-. Hösten år 1900 reste Jacobsson till Börjeson i Stockholm som lovade utföra statyn för 75 000:-, varvid Jacobsson beställde arbetet. I december 1903 kunde Jacobsson skapa en budget för hela projektet där slutsumman uppgick till 107 500:-. Piedestalen utformades enligt önskemål från konstnären av professorn vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, Isak Gustaf Clason.

    Som syns i skissen av ryttarstatyn ovan tillkom bland annat en hjälm och en mer rustningslik klädsel i den färdiga statyn. Dessutom förändrades proportionerna så att kungen till häst blev mycket större i förhållande till postamentet.

    Arkivbild, äldre foto föreställande konstnären John Börjeson i sin ateljé i Stockholm. Foto från Stockholms stadsmuseum.

    Arkivbild, foto föreställande konstnären John Börjeson i sin ateljé i Stockholm. Foto från Stockholms stadsmuseum.
    
    Källa: "Kopparmärra", Maja Kjellin, särtryck ur Göteborgs Historiska Museum, årstryck, 1963

     

  6. Offentlig gestaltning av Olskroken och Centralen

    Katharina Grosses vinnande idéförslag för Olskroken, Västlänken. Namnet på verket är bLINK.  Bild: Katharina Grosse/Statens konstråd

    Katharina Grosses vinnande idéförslag för Olskroken, Västlänken. Namnet på verket är bLINK.  Bild: Katharina Grosse/Statens konstråd

    Två vinnare är utsedda

    Konstnären Katharina Grosse vinner med idéförslaget bLINK för infrastrukturområdet i Olskroken och konstnären Danh Vō vinner med idéförslaget Tongue and Groove för station Centralen. Konstnären Rosa Barba med idéförslaget Spatial Lighthouse är andrapristagaren för båda delområdena.

    Läs mer på Statens Konstråds hemsida

    Artikel i Kunstkritikk av Robert Stasinski

  7. Konstnären berättar – Alina Chaiderov

    Konstnären Alina Chaiderovs konstverk med titeln Ut i Redbergsparken

    "UT", Alina Chaiderov. Foto: konstnären

    Alina Chaiderov, "Ut", skulptur, Redbergsparken, 2016. Foto: © Alina Chaiderov, 2017

    Det platsspecifika konstverket Ut av konstnären Alina Chaiderov installerades i Redbergsparken under senhösten 2016. Verket uppfördes efter att Göteborg Konst 2015 fick i uppdrag av Park- och Naturförvaltningen att ta fram ett konstverk i samband med upprustningen av parken. Tanken var att genom en offentlig gestaltning markera och aktivera utsiktsplatsen samt att skapa en målpunkt i parken.

    Ett konstverk som uppförs i det offentliga rummet möter betraktaren i sin vardag, i ett sammanhang där en konstupplevelse bara är en bland andra upplevelser. Ett möte som ofta påverkar betraktaren, väcker frågor och nyfikenhet. Vad är det jag ser? Vad var konstnärens intention? Varför är konstverket placerat här? Vem har bestämt att verket ska stå här?

    För att öppna upp tolkningen och låta konstnären berätta om sina tankar bakom konstverket brukar Göteborg Konst publicera ett kort samtal. Konstnären Alina Chaiderov har valt att tillsammans med skribenten Frida Sandström skriva en fördjupande text med en poetisk ingång.

    "UT", Alina Chaiderov. Foto: konstnären

    Alina Chaiderov, "Ut", skulptur, Redbergsparken, 2016. Foto: © Alina Chaiderov, 2017
    
    

    Ett samtal mellan Alina Chaiderov och Frida Sandström inifrån Alina Chaiderovs praktik och skulpturen Ut

    Redbergsparken. Den utdömda gasklockan vid Drömmarnas kaj visslar fram sitt nederlag. Horisonten öppnar himlen och över berget öppnar sig buren, trädkronan. Där borta bor människorna, de som är oss nära. Här uppe glömmer vi våra möten. Kommer du ihåg en tid då du inte kunde tala? 

    Det är inte en dröm, men ett möjligt minne som jag ännu inte kommer ihåg. Vi lyssnar där inifrån, hör metallen oxidera. Stång för stång, vi räknar.

    Tiden går. Materialet är funnet, men så är även jag. Härinne sammanfaller kropp och tanke, men istället för separation, låt oss tala om att i beröringen också ge en form. Det är ingen minimalism och det handlar inte om betraktaren. Istället är det fruktansvärt expansivt, fast inte just där där du begär en form. Genom relationen till sin egen kropp möter en människa också andra former och massor. Hon har varit i rörelse, och så har även metallen, jordskorpan, du som besökare. Ofrånkomligen placeras handlingarna i en historisk kontext. Det är ett samarbete mellan minnen.

    Ut är en bur, men den är också ett fragment; en allegorisk klaustrofobi där passagen forcerar ett deltagande. Men rörelsen är ingen förflyttning, den sker mellan föremål. Tanken kan springa iväg så att omkringvarande föremål nästan stör. Så fortsätter vi: vi stör varandra. Därför är det inte Ut i sig som är interaktiv, men de förhållanden som den är underkastad. Nu är den öppen, men i ett annat sammanhang vore den stängd.

    Ut växer upp i sitt eget rum liksom trädet sträcker sina rötter över bergets skalp. Det går att gå genom Ut. Men mineralen knyter fast ditt minne med sitt samman. Rått smälter samman med rått  och ett beroende etableras, ett tvång liksom den känsla som inte försvinner i drömmens postumt vakna tillstånd. Det är en legering mellan föreställningar, en förvrängning av det som nu är. Ibland en chock av oförberedda gester som uppkommer i spänningarna mellan subjekt, material och individuella aktioner. Så korrumperas det personliga arkivet och det generella kopplas om: kontaminerar sina deltagare, distribuerar det sjuka. Funktionen blir en ny, fast med kvarvarande hänvisningar till latenta alternativ. Vad skulle det här kunna vara? Materialen upprätthåller nu varandra, de är starka. Erfarenheten är ingens egen och tårtbitarna i rotationsburen placerar den passerande både framför och bakom stålkonsruktionen. Nuet är ett material att komma ihåg. När vi samlas möts vi. Det nya är välkänt för handen.

    Vad innebär det att lyfta en telefon? Att avvakta närhet genom avstånd och i väntan höra sin egen röst. Vi kommer inte närmre varandra. Så lyder den en somatiska förståelsen av det posthumana: en brusten allians varpå situationen härskar. Nu. Det som vi kallar för vår verklighet. Nu, som här föreslås som en metod. Låt oss därför inte avvika, låt oss stanna här. Utan att tränga oss igenom eller töja ut. I våra respektive komponenter av den gemensamma, objektiva verkligheten är vi varandra ständigt frånskilda. Där finns inga synonymer: det som inte går att sätta ord på kan inte undervärderas, fortlevas. Men det går vidare, sig själv till trots. Motståndets komponenter omger och formar: multitudens individualitet står i ständigt beroende till sin omgivning.

    På en offentlig tennisbana samlas människors steg i asfalt och gummi. Förflyttningar ger efterlämningar där människa och skulptur delar installationens funktion: erfarenheten. På så vis spelar repetitionen en särskild roll. Liksom koreografer ofta resonerar är varje upprepad rörelse en ny. Dit in bjuds besökaren att transformeras. Inte att gå ut, och heller inte att fullt släppas in. Ändå fortsätter vi att kliva, över och över igen. Varje gång ritas ännu en tröskel. Möjligheter som cementeras i det potentiella. Något som skulle kunna vara. Och där står vi. Hur kliver du? Vi uttalar ordet, formar det ut genom våra läppar, och bekräftar vår ståndpunkt. Du är den som talar där du står.

    Och vi låter oss påverkas, men i vad för värld? Frågan ställs när ordet formas av läpparna. Vi vistas i öppna relationer, där materia skrivs i tid och i minne. Så räknas just tiden, liksom vår närhet till varandra. Ofta sluter vi oss samman, men i kombinationerna öppnas relationer och däri kan jag röra mig fritt. Samtidigt stängs en dörr bakom vilken jag kan släppa kontrollen, umgås nära materialen och ge dem tillbaka till dem själva. Taktilitet är tanke, men bortom beröring växer avståndet. När vi rör varandra kommer vi nära världen.

    Minnet är därför inte singulärt, men ett samtal mellan flera. Det är i den fysiska formen som berättelsen fortgår. Ibland är det en hård konfrontation, att med ansiktet möta det som pågår. Ett ansikte som skulle kunna slutas, vägra lyssnande och rikta ögonen inåt. Men flera formers korrespondens kräver rörelse. Nästa varv är alltid nytt. Så, istället för att bearbeta erfarenhet lämnas materialet att överraska sig själv. Då blir det okända det mest kända och konfrontationen med verkligheten sker i formationen av en annan.

    För, även om materialet står still och även om också du står still, finns en potential till rörelse. Lager på lager samlas tider. Subjektiva perspektiv korsas i en prisma av betraktelser. Där är alla besökare. Så är jaget länken till det allmängiltiga. Där blir det subjektiva gemensamt.

    I denna korsväg står verken självständiga och den mänskliga tankevärlden måste omformuleras för att bestå. Det är en bild som sätts på spel: din egen. Låt oss därför kliva in i Ut, vars metallkonstruktion inte växer från men med gräset. Rostfritt stål kan inte dö, men du som lämnar kan välja vilket håll som är ut. Fast Ut står kvar, med var människas fot som fundamentet och med den obestämda passagen som dess riktning. Det är en bur för den fria formen.

    Alina Chaiderov och Frida Sandström

     

  8. Konstnären berättar

    Klas Eriksson berättar om sin konstnärliga gestaltning av fyra betongpelare vid Jöns Rundbäcks Plats.

    Konstnären Klas Eriksson avslutar nu arbetet med We can be Local, just for one day; en konstnärlig gestaltning av fyra betongpelare som bär upp en lägenhetsbyggnad vid Jöns Rundbäcks Plats i Kvillebäcken. Konstverket är en permanent gestaltning som kommit till stånd genom stadens 1%-regel och i samarbete mellan konstnären, Bostadsbolaget och Göteborg Konst. Göteborg Konst ber här Klas Eriksson dela med sig av tankar kring den egna konstnärliga praktiken och arbetet med gestaltningsuppdraget.

    © Foto:Svante Örnberg, 2016

    © Foto: Svante Örnberg/Bostadsbolaget, 2016 (bilden något beskuren)
    

    Vem är konstnären Klas Eriksson?
    Konstnär från Stockholm som flyttade till Göteborg för snart tre år sedan. Jag har studerat vid Kungliga Konsthögskolan och är 40 år. Intresserar mig inom min konstnärliga praktik för kontroll, makt och begränsningar, där mitt huvudsakliga uttryck sker genom foto, måleri, performance, video och skulptur.

    Ditt konstverk We can be Local, just for one day är en gestaltning av fyra pelare tillhörande en lägenhetsbyggnad i den nya stadsdelen Kvillebäcken. Kan berätta kort om verket?
    Kortfattat var idén att använda materialet från en lokal före detta (och nu nedlagd) industri för att hålla upp den nya tidens arkitektur, ta tillvara på en historia som i mångt och mycket kännetecknar staden Göteborg, industrierna. Jag knackade för hand ner de kakelplattor som krävdes för gestaltningen, totalt 2800 stycken. Dessa sanerade jag från graffiti och monterade sedan på de befintliga pelarna med svart fog. Kaklet jag använt mig av är beige och vitt. Saneringen av graffiti skedde utifrån en idé om att spara spår även av detta, som skulle fungera i den slutgiltiga presentationen, vilket jag tycker det gör.

    Detta är din första permanenta offentliga gestaltning utomhus. Upplever du att uppdragets karaktär har haft inverkan på din konstnärliga process och i så fall hur?
    Tidigare har jag jobbat ganska mycket med temporära skulpturer i det offentliga rummet, så det permanenta var nytt för mig. Det har väl varit ganska likt tidigare processer i just det offentliga rummet vad gäller dialogen med olika instanser och formalia, det som var och är nytt är just det permanenta, att det kommer stå kvar där under en lång tid, förhoppningsvis väldigt länge. Den tanken är ny och har väl haft en mer psykologisk inverkan, i övrigt är processen i själva skapandet och gestaltandet väldigt likt tidigare processer.
    Jag hade en fantastisk dialog med Stina Östberg som var konstkonsult genom hela processen. Hon agerade som en slags mellanhand mellan mig, uppdragsgivaren och beställaren.

    Vilka teman och influenser ser du som de viktigaste drivkrafterna till ditt skapande?
    Jag använder ofta en ganska enkel och given bild eller symbolik i mitt konstnärskap, den är inte svår att känna igen. Sen försöker jag vrida på den för att skapa nya frågor eller kanske diskussion, i detta fall kring historia och den nya tidens arkitektur. Verket är ju platsspecifikt på sitt sätt då allting har skett i Göteborg och både material och underkonsulter som plattsättare till belysningen har lokal anknytning. Jag vet inte om jag använder mig av specifika teman, vissa verk kan hamna i serier, men jag gillar att jobba platsspecifikt helt klart. Drivkraften är väl på nått sätt den samtid som jag verkar i, jag gillar att kommentera fenomen, och då ofta utifrån ett mass- eller populärkulturellt perspektiv.

    Om du fick ett gestaltningsuppdrag för det offentliga rummet med helt fria ramar, vad skulle du göra då?
    Jag skulle återskapa Lugnets Industriområde där Hammarby Sjöstad i Stockholm ligger idag, och när jag hade gjort det så skulle jag fixa en plåtskada på min bil där, för att stötta en sådan verksamhet och initiativ. Det är ingen nostalgisk tanke, det skulle bara kännas bättre än att åka till Mekonomen för att fixa bilen där.

  9. Göteborg Konst skapar avtal med konstkonsulter

    Bild med text Open Call

    Göteborg Konst skall skapa avtal med konstkonsulter för arbete med konstprojekt i offentlig miljö som finansieras genom stadens 1%-regel.

    Ansökan görs elektroniskt via Visma. Använd denna länk för att komma till registreringssidan där du skapar ett personligt konto och får tillgång till upphandlingsunderlaget. Ansökan kan sparas löpande så det går bra att göra den en bit i taget samt gå tillbaka och göra ändringar.
    Sista ansökningsdag är 5 december 2016.

    Av upphandlingstekniska skäl måste frågor om upphandlingen ställas via Visma och till Upphandlingsbolaget. Frågor kan alltså inte ställas direkt till Göteborg Konst.

     

  10. Martin Formgren berättar om sin utställning på parkeringshuset Snipan

    Konstnären Martin Formgren är just nu aktuell med utställningen Albedo på fasaden till parkeringshuset Snipan på Första Långgatan. Utställningen är en temporär konstnärlig gestaltning inom ramen för stadens 1%-regel och är ett samarbete mellan konstnären, Parkeringsbolaget och Göteborg Konst. Göteborg Konst ställer här några frågor till Formgren om gestaltningsuppdraget och hans konstnärliga arbete.

    Konstnären Martin Formgren. Foto: Markus Andersson

    Konstnär Martin Formgren. Foto: Markus Andersson
    
    

    Läs mer