Meny
 

Arkiv: Dec 2016

  1. Konstnären berättar – Alina Chaiderov

    Konstnären Alina Chaiderovs konstverk med titeln Ut i Redbergsparken

    "UT", Alina Chaiderov. Foto: konstnären

    Alina Chaiderov, "Ut", skulptur, Redbergsparken, 2016. Foto: © Alina Chaiderov, 2017

    Det platsspecifika konstverket Ut av konstnären Alina Chaiderov installerades i Redbergsparken under senhösten 2016. Verket uppfördes efter att Göteborg Konst 2015 fick i uppdrag av Park- och Naturförvaltningen att ta fram ett konstverk i samband med upprustningen av parken. Tanken var att genom en offentlig gestaltning markera och aktivera utsiktsplatsen samt att skapa en målpunkt i parken.

    Ett konstverk som uppförs i det offentliga rummet möter betraktaren i sin vardag, i ett sammanhang där en konstupplevelse bara är en bland andra upplevelser. Ett möte som ofta påverkar betraktaren, väcker frågor och nyfikenhet. Vad är det jag ser? Vad var konstnärens intention? Varför är konstverket placerat här? Vem har bestämt att verket ska stå här?

    För att öppna upp tolkningen och låta konstnären berätta om sina tankar bakom konstverket brukar Göteborg Konst publicera ett kort samtal. Konstnären Alina Chaiderov har valt att tillsammans med skribenten Frida Sandström skriva en fördjupande text med en poetisk ingång.

    "UT", Alina Chaiderov. Foto: konstnären

    Alina Chaiderov, "Ut", skulptur, Redbergsparken, 2016. Foto: © Alina Chaiderov, 2017
    
    

    Ett samtal mellan Alina Chaiderov och Frida Sandström inifrån Alina Chaiderovs praktik och skulpturen Ut

    Redbergsparken. Den utdömda gasklockan vid Drömmarnas kaj visslar fram sitt nederlag. Horisonten öppnar himlen och över berget öppnar sig buren, trädkronan. Där borta bor människorna, de som är oss nära. Här uppe glömmer vi våra möten. Kommer du ihåg en tid då du inte kunde tala? 

    Det är inte en dröm, men ett möjligt minne som jag ännu inte kommer ihåg. Vi lyssnar där inifrån, hör metallen oxidera. Stång för stång, vi räknar.

    Tiden går. Materialet är funnet, men så är även jag. Härinne sammanfaller kropp och tanke, men istället för separation, låt oss tala om att i beröringen också ge en form. Det är ingen minimalism och det handlar inte om betraktaren. Istället är det fruktansvärt expansivt, fast inte just där där du begär en form. Genom relationen till sin egen kropp möter en människa också andra former och massor. Hon har varit i rörelse, och så har även metallen, jordskorpan, du som besökare. Ofrånkomligen placeras handlingarna i en historisk kontext. Det är ett samarbete mellan minnen.

    Ut är en bur, men den är också ett fragment; en allegorisk klaustrofobi där passagen forcerar ett deltagande. Men rörelsen är ingen förflyttning, den sker mellan föremål. Tanken kan springa iväg så att omkringvarande föremål nästan stör. Så fortsätter vi: vi stör varandra. Därför är det inte Ut i sig som är interaktiv, men de förhållanden som den är underkastad. Nu är den öppen, men i ett annat sammanhang vore den stängd.

    Ut växer upp i sitt eget rum liksom trädet sträcker sina rötter över bergets skalp. Det går att gå genom Ut. Men mineralen knyter fast ditt minne med sitt samman. Rått smälter samman med rått  och ett beroende etableras, ett tvång liksom den känsla som inte försvinner i drömmens postumt vakna tillstånd. Det är en legering mellan föreställningar, en förvrängning av det som nu är. Ibland en chock av oförberedda gester som uppkommer i spänningarna mellan subjekt, material och individuella aktioner. Så korrumperas det personliga arkivet och det generella kopplas om: kontaminerar sina deltagare, distribuerar det sjuka. Funktionen blir en ny, fast med kvarvarande hänvisningar till latenta alternativ. Vad skulle det här kunna vara? Materialen upprätthåller nu varandra, de är starka. Erfarenheten är ingens egen och tårtbitarna i rotationsburen placerar den passerande både framför och bakom stålkonsruktionen. Nuet är ett material att komma ihåg. När vi samlas möts vi. Det nya är välkänt för handen.

    Vad innebär det att lyfta en telefon? Att avvakta närhet genom avstånd och i väntan höra sin egen röst. Vi kommer inte närmre varandra. Så lyder den en somatiska förståelsen av det posthumana: en brusten allians varpå situationen härskar. Nu. Det som vi kallar för vår verklighet. Nu, som här föreslås som en metod. Låt oss därför inte avvika, låt oss stanna här. Utan att tränga oss igenom eller töja ut. I våra respektive komponenter av den gemensamma, objektiva verkligheten är vi varandra ständigt frånskilda. Där finns inga synonymer: det som inte går att sätta ord på kan inte undervärderas, fortlevas. Men det går vidare, sig själv till trots. Motståndets komponenter omger och formar: multitudens individualitet står i ständigt beroende till sin omgivning.

    På en offentlig tennisbana samlas människors steg i asfalt och gummi. Förflyttningar ger efterlämningar där människa och skulptur delar installationens funktion: erfarenheten. På så vis spelar repetitionen en särskild roll. Liksom koreografer ofta resonerar är varje upprepad rörelse en ny. Dit in bjuds besökaren att transformeras. Inte att gå ut, och heller inte att fullt släppas in. Ändå fortsätter vi att kliva, över och över igen. Varje gång ritas ännu en tröskel. Möjligheter som cementeras i det potentiella. Något som skulle kunna vara. Och där står vi. Hur kliver du? Vi uttalar ordet, formar det ut genom våra läppar, och bekräftar vår ståndpunkt. Du är den som talar där du står.

    Och vi låter oss påverkas, men i vad för värld? Frågan ställs när ordet formas av läpparna. Vi vistas i öppna relationer, där materia skrivs i tid och i minne. Så räknas just tiden, liksom vår närhet till varandra. Ofta sluter vi oss samman, men i kombinationerna öppnas relationer och däri kan jag röra mig fritt. Samtidigt stängs en dörr bakom vilken jag kan släppa kontrollen, umgås nära materialen och ge dem tillbaka till dem själva. Taktilitet är tanke, men bortom beröring växer avståndet. När vi rör varandra kommer vi nära världen.

    Minnet är därför inte singulärt, men ett samtal mellan flera. Det är i den fysiska formen som berättelsen fortgår. Ibland är det en hård konfrontation, att med ansiktet möta det som pågår. Ett ansikte som skulle kunna slutas, vägra lyssnande och rikta ögonen inåt. Men flera formers korrespondens kräver rörelse. Nästa varv är alltid nytt. Så, istället för att bearbeta erfarenhet lämnas materialet att överraska sig själv. Då blir det okända det mest kända och konfrontationen med verkligheten sker i formationen av en annan.

    För, även om materialet står still och även om också du står still, finns en potential till rörelse. Lager på lager samlas tider. Subjektiva perspektiv korsas i en prisma av betraktelser. Där är alla besökare. Så är jaget länken till det allmängiltiga. Där blir det subjektiva gemensamt.

    I denna korsväg står verken självständiga och den mänskliga tankevärlden måste omformuleras för att bestå. Det är en bild som sätts på spel: din egen. Låt oss därför kliva in i Ut, vars metallkonstruktion inte växer från men med gräset. Rostfritt stål kan inte dö, men du som lämnar kan välja vilket håll som är ut. Fast Ut står kvar, med var människas fot som fundamentet och med den obestämda passagen som dess riktning. Det är en bur för den fria formen.

    Alina Chaiderov och Frida Sandström

     

  2. Konstnären berättar

    Klas Eriksson berättar om sin konstnärliga gestaltning av fyra betongpelare vid Jöns Rundbäcks Plats.

    Konstnären Klas Eriksson avslutar nu arbetet med We can be Local, just for one day; en konstnärlig gestaltning av fyra betongpelare som bär upp en lägenhetsbyggnad vid Jöns Rundbäcks Plats i Kvillebäcken. Konstverket är en permanent gestaltning som kommit till stånd genom stadens 1%-regel och i samarbete mellan konstnären, Bostadsbolaget och Göteborg Konst. Göteborg Konst ber här Klas Eriksson dela med sig av tankar kring den egna konstnärliga praktiken och arbetet med gestaltningsuppdraget.

    © Foto:Svante Örnberg, 2016

    © Foto: Svante Örnberg/Bostadsbolaget, 2016 (bilden något beskuren)
    

    Vem är konstnären Klas Eriksson?
    Konstnär från Stockholm som flyttade till Göteborg för snart tre år sedan. Jag har studerat vid Kungliga Konsthögskolan och är 40 år. Intresserar mig inom min konstnärliga praktik för kontroll, makt och begränsningar, där mitt huvudsakliga uttryck sker genom foto, måleri, performance, video och skulptur.

    Ditt konstverk We can be Local, just for one day är en gestaltning av fyra pelare tillhörande en lägenhetsbyggnad i den nya stadsdelen Kvillebäcken. Kan berätta kort om verket?
    Kortfattat var idén att använda materialet från en lokal före detta (och nu nedlagd) industri för att hålla upp den nya tidens arkitektur, ta tillvara på en historia som i mångt och mycket kännetecknar staden Göteborg, industrierna. Jag knackade för hand ner de kakelplattor som krävdes för gestaltningen, totalt 2800 stycken. Dessa sanerade jag från graffiti och monterade sedan på de befintliga pelarna med svart fog. Kaklet jag använt mig av är beige och vitt. Saneringen av graffiti skedde utifrån en idé om att spara spår även av detta, som skulle fungera i den slutgiltiga presentationen, vilket jag tycker det gör.

    Detta är din första permanenta offentliga gestaltning utomhus. Upplever du att uppdragets karaktär har haft inverkan på din konstnärliga process och i så fall hur?
    Tidigare har jag jobbat ganska mycket med temporära skulpturer i det offentliga rummet, så det permanenta var nytt för mig. Det har väl varit ganska likt tidigare processer i just det offentliga rummet vad gäller dialogen med olika instanser och formalia, det som var och är nytt är just det permanenta, att det kommer stå kvar där under en lång tid, förhoppningsvis väldigt länge. Den tanken är ny och har väl haft en mer psykologisk inverkan, i övrigt är processen i själva skapandet och gestaltandet väldigt likt tidigare processer.
    Jag hade en fantastisk dialog med Stina Östberg som var konstkonsult genom hela processen. Hon agerade som en slags mellanhand mellan mig, uppdragsgivaren och beställaren.

    Vilka teman och influenser ser du som de viktigaste drivkrafterna till ditt skapande?
    Jag använder ofta en ganska enkel och given bild eller symbolik i mitt konstnärskap, den är inte svår att känna igen. Sen försöker jag vrida på den för att skapa nya frågor eller kanske diskussion, i detta fall kring historia och den nya tidens arkitektur. Verket är ju platsspecifikt på sitt sätt då allting har skett i Göteborg och både material och underkonsulter som plattsättare till belysningen har lokal anknytning. Jag vet inte om jag använder mig av specifika teman, vissa verk kan hamna i serier, men jag gillar att jobba platsspecifikt helt klart. Drivkraften är väl på nått sätt den samtid som jag verkar i, jag gillar att kommentera fenomen, och då ofta utifrån ett mass- eller populärkulturellt perspektiv.

    Om du fick ett gestaltningsuppdrag för det offentliga rummet med helt fria ramar, vad skulle du göra då?
    Jag skulle återskapa Lugnets Industriområde där Hammarby Sjöstad i Stockholm ligger idag, och när jag hade gjort det så skulle jag fixa en plåtskada på min bil där, för att stötta en sådan verksamhet och initiativ. Det är ingen nostalgisk tanke, det skulle bara kännas bättre än att åka till Mekonomen för att fixa bilen där.