Konsten i Göteborgs stadsbibliotek

 

”Går du ofta hit”. ©Yvonne T. Larsson/BUS 2014 Foto: Jan Peter Dahlqvist
”Går du ofta hit, eller”. © Yvonne T. Larsson/BUS 2014  Foto: Jan Peter Dahlqvist

Onsdagen den 23 april 2014 på Världsbokdagen återinvigdes Göteborgs Stadsbibliotek efter två års renovering och ombyggnad.

I samband med ny- och ombyggnationen har 1 % av byggkostnaden avsatts till konst och två större konstnärliga gestaltningar har kommit göteborgarna till del.

Vid den nya entrén möter vi Yvonne T. Larssons tre pelare som skiljer sig markant från den stramhet man normalt förknippar med en pelares form. Istället uttrycker de trots sin tyngd en slags lätthet med sin känsla av ett luftigt tyg som faller i mjuka veck. Pelarna, drygt tre meter höga, är gjutna i brons och sprutmålade i rött, gult och blått. Titeln på verket är Går du ofta hit, eller ?

Konstnären berättar att hon ville skapa en slags motbild till Götaplatsens strama manliga formspråk och föra in en sinnlig och mer kvinnlig gestaltning till platsen. Lite längre upp på Götaplatsen, utanför Stadsteatern står två figurer i sten, en så kallad ”karyatid”, som är en pelare formad som kvinna och längre upp står den manliga motsvarigheten ”atlant” och bär upp taket över entrén och visst kan man ana att konstnären haft dessa med sig i tankarna i sitt verk.

Hon berättar vidare att hon inspirerats av bland annat Christo, konstnären som gjort sig känd för att klä in stora byggnader i tyg och av den engelsk-nigerianske konstnären Yinka Shonibare som i sina verk arbetar med frågor om kolonialism, ras och klass och ofta använder afrikanska kläder i starka färger i sina verk. Kanske kan man här hitta ledtrådar till lusten hos Yvonne T. Larsson att arbeta med färg och tyg.

”Lorem ipsum”. © Kent Karlsson/BUS 2014 Foto: Jan Peter Dahlqvist
”Lorem ipsum”. © Kent Karlsson/BUS 2014  Foto: Jan Peter Dahlqvist

Inne i Stadsbiblioteket finns göteborgskonstnären Kent Karlssons verk ”Lorem ipsum” som sträcker sig på höjden genom hela byggnaden och är vackert integrerat i hela trapphallen.
I den svartgröna panelen som beklär väggarna ser vi runda prickar och avlånga streck nästan slumpvis lysande, beroende på hur ljuset träffar och reflekteras i speglarna bakom.

Titeln på verket anspelar på en latinsk text om ”etik” av Cicero från år 45 f.kr. Denna text har använts inom boktryckarkonsten sedan 1500-talet och används fortfarande i vår digitaliserade värld i ordbehandlings- och layoutprogram som så kallad ”platsfyllartext”, alltså en textmassa som man kan använda för att se hur en text kan ta sig ut på en sida beroende på val av typsnitt, storlek etc. Nu för tiden är det nog inte många som reflekterar över textens ålder, upphovsman eller dess innehåll.

Denna text är skriven med den analoga motsvarigheten till de digitala ettorna och nollorna, morsealfabetet, där tecknen ”skrivs” med kort (punkt) och lång (streck). Varje bokstav har sin unika kod och för att skriva exempelvis ”punkt” krävs således att man skriver ut varje bokstavs kod och det gör att texten tar stor plats i anspråk. Vanligtvis förmedlas text med Morsealfabetet via ljud- och ljussignaler. Morsealfabetet uppfanns av amerikanen Samuel Morse (1791-1872) som förutom att vara uppfinnare även var en framgångsrik konstnär och som tack vare sina inkomster från försäljning av sin konst finansierade sina studier vid Yaleuniversitetet.

Det finns en vacker poetisk tanke i verket som visar på svårigheten att tränga in i och tillgodogöra sig text/språk. Är man inte en van telegrafist är det nog svårt att ta till sig innehållet och lyckas man ändå står man där med en 2000 år gammal latinsk text som kanske heller inte är alldeles lätt att förstå.